tallinn Riga
Vilnius, Litauen

Järnvargen 
En dag var storfursten Gediminas på sin jakt tur vid Šventaragis dal nära Vilnia flod. Just denna dag lyckades storfursten nedlägga en uroxe. Han blev så uppjagad av sin framgång att han inte märkte hur timmarna försvann. Gediminas och hans sällskap slog läger och stannade över natten där i skogen. Den natten drömde Gediminas något som han fick svårt att tyda. En jättelik varg ställde sig att yla på det höga berget och den lät som hundra vanliga vargar.
Furst Gediminas vaknade och kallade genast till sig hednaprästen Lizdeika som skulle tyda drömmen. Lizdeika svarade:
”Store furste! Din dröm visar våra gudars vilja. Järnvargen står för det slott du ska bygga på berget vid Vilniusflodens mynning. Intill slottet kommer det snart att växa upp en stad vars makt och skönhet kommer att besjungas över hela världen. Dess ära, o furste, kommer att nå lika långt som ylandet från de hundra vargarna i järnvargens mage.”
Gediminas uppskattade den gamle mannens tolkning. Så fort han återvänt till sin hemborg, gav han order att bygga ett slott - på det som idag kallas Pilies kalnas (Slottsberget) mitt i Vilnius - och en stad, som fick namn efter floden Vilnia, nere i dalen.


 

Riga, Lettland

Jätten Kristofer
I forntiden innan Riga hade grundats levde det en jätte som kallades Kristofer (på lettiska‎: Kristaps). Han bodde i en hydda, som han hade själv byggt, vid floden Daugava som går genom Riga. Jätten Kristofer hjälpte vägfarare och bar de över floden (i vissa versioner i sin båt), så tjänade han sina pengar. Där de gick i land står Riga idag. En natt vaknade Kristofer av att han hörde ett barn gråta på andra sidan floden. Han vadade över och hämtade det ledsna barnet. Barnet blev tyngre och tyngre, till slut var barnet så tungt att Kristofer knappt orkade bära honom. Med sina sista krafter lade Kristofer barnet på mattan i sin hydda, sedan föll han ihop och somnade. På morgonen var barnet borta och kvar stod det en stor kista full med guldpengar. Kristofer var en ödmjuk man och spenderade inga mynt alls och gav istället bort hela skatten för att bygga staden Riga.

 

Tallinn, Estland

Gamla Tomas
För länge sedan bodde det en fattig änka Kala-Mai tillsammans med sin son Toomas vid Tallinns strand. Mai sålde fisk till stadsborna och hon gav sig iväg redan tidigt på morgonen. När solen steg upp öppnade man stadsportarna och vindbryggan vajades ned. Vakterna kände Kala-Mai och hennes son mycket väl och medan Mai var upptagen med fiskförsäljningen på torget lämnade hon Toomas hos vakterna i vakttornet.
Toomas hade det alltid mycket roligt där. Han granskade vakternas vapen men var ännu för liten för att kunna lyfta vare sig spjut eller pilbåge. Vakterna sa: ”Vi ska göra en båge och ett spjut mer lämpade för en liten pojke som du” Och det gjorde de.
När Toomas fyllde sexton år började han själv gå i staden och sälja fisk. Som ett tack för fisken lärde en gammal munk Toomas läsa och räkna. Toomas hade inte heller glömt bågskyttet och han övade ofta tillsammans med vakterna nära stadsmuren. De lärde honom också hur man skyddar sig mot andras spjut och hur man använder ett svärd.
Under den tiden ordnade man den s.k. ”Papegojaskjutningsfesten” i Tallinn varje vår. Man fäste en träfågel i toppen av en hög stång i en rosenträdgård. Den här fågeln kallades för en papegoja. Den som lyckades skjuta ner fågeln, valdes till jägarnas kung för hela året. En gång väntade Toomas i rosenträdgården på att festtåget skulle komma fram. Det hade hänt några gånger tidigare att någon hade försökt skjuta ner fågeln innan jägarna anlänt men ingen hade någonsin lyckats.
Trots att alla åskådare tyckte att Toomas bara var en liten pojke lyckades han skjuta ner fågeln. Nyheten spred sig snabbt i hela staden. Vakterna frågade om han inte ville bli en av dem och pojken tackade glatt ja. Toomas var en så tapper och ansvarsfull vakt att efter hans död började man kalla vindflaggsfiguren placerad på rådhustornets topp för Vana Toomas.